Dag två och tre - Leka doktor eller inte?

När jag går in på ett sjukhus, då är jag patient eller som nu - anhörig. Jag förväntar mig att personalen är proffs jämfört med mig, att de är utbildade i vård, omsorg, medicin och kan rädda liv när det behövs. Och att de kan byta plåster och ta blodprov, trösta och lindra. Men ibland är kanske förväntningarna för höga, attityd föder annan attityd...

B är svårstucken. Men kanske bidrar just denna information till att det blir en fight...
Dag nr 2 på sjukhuset var första dagen på ketokost. Äggröra, gurka, paprika och äpple till frukost. Inga konstigheter. Pappa fick gå på matlagningskurs m dietisten. B och jag gick till lekterapin. Där kan man roa sig i flera dagar. Det finns ngt för alla. B lekte lite doktor i en sjukhuslekvrå. Han stack flitigt med sprutan och alla grät. Sen blev det födelsedagsfika i dockvrån. Sjukhusbiblioteket går inte heller av för hackor. Sen gick vi och gluttade lite på pappa och dietisten, men där räknades det gram och mättes droppar av olika grejer, så vi gick för vi ville inte distrahera.

Där efter blev det stick i fingret och korvstroganoff med skinka, creme fraiche och purjolök samt 5 cm banan till lunch. Det gick ner utan större protester. Stroganoffen innehåller dessutom "calogen" en vitt flytande fett i en youghurtliknande flaska. Detta bidrar lite extra till den såsiga och oljiga konsistensen. Det är precis på gränsen...till soppa. Därför är det bra med tuggvänliga bitar, samtidigt som stekytan suger upp en del av fiskoljan (vi använder än så länge rapsolja).

Sen smög vi i väg en i taget och åt lunch i cafeterian. Denna är full av sjukvårdsklädda människor i foppatofflor. Känns ungefär som att man råkat hamnat i sjukhusets personalmatsal. Det är för övrigt något jag noterar över allt: Det kryllar av personal! Kanske är de studenter här på universitetssjukhuset...?
Doktorn kommer och föreläser. - Hoppas det inte blir förhör på det här sen...tänker jag. Plötsligt börjar hon prata om ATP. Hmm, allmän tilläggspension funderar jag och tappar fokus en stund. Men det betyder nåt annat som jag inte kommer ihåg nu. Och - herregud! Jag är bara förälder! Har aldrig haft några som helst intentioner att läsa medicin. Är dessutom rätt kass på att vårda över huvudtaget. Det där med plåster är rätt äckligt...
När yngsta sonen föddes fick svärmor flytta hem till oss i två veckor och helt sköta navelvården. Första sonens navelsträng petade jag inte på förrän den hade krympt i hop till en liten snorkråka. Då fick den visserligen ligga kvar i en burk i kylskåpet i några månader för allmän beskådning. Kände nog nån slags skräckblandad stolthet över mitt mästerverk. Den var inte fullt lika äcklig torr (tyckte jag).
Till middag åt B lax o creme fraiche och äggröra till kvällsmål. Inga större konstigheter då heller.

Jag åkte sen hem och umgicks med lille O. Det kändes värdefullt att somna tillsammans. Vi har alla en enorm fördel som har mormor och morfar som stöttar praktiskt och känslomässigt. Det lyfter liksom bort stress och oro. Skönt att få lite balans till sjukhusmiljön. Det är helt otroligt vad trött man blir i dessa lokaler. Undrar om det läcker ut morfin eller nåt i luften...?

I morse fick jag min ketomatlagningslektion. Till saken hör att jag är helt imbecill när det gäller skära, hacka, steka osv. (jag är en jäkel på att hänga tvätt och städa om nån undrar...)
Köket finner jag totalt oinspirerande och jag känner mig klumpig och gillar inte att bli kladdig.

Fördelen med ketoreceptet är att man inte ska improvisera. Alltså man får inte.
Jag lyckades med dietsistens tålmodiga stöd knåpa ihop en pannkaka, en äggröra, en köttbullar med sås och en korv stroganoff på tre timmar. Inte illa... Det motsvarar en dags meny. Tre timmars jobb...Sen ska ju ingredienserna köpas och det ska vara exakt rätt sort... Och så ska maten skrapas med slickepott, varje droppe ska i ungen. Och så ska han dricka en dl vätska i timmen. Och så kommer en kramp... Fast när det gäller kramperna så är det förhållandevis lugnt. 2-4 om dagen ungefär. Men när de kommer så PANG! Utan förvarning. Igår kväll trodde personalen att B kanske fick hjärnskakning när han for med skallen i korridorgolvet. Han skulle väckas och kollas varje timme hela natten tyckte personalen. Pappa lugnade personalen och sa att detta var vardagsmat. Tyvärr.

Nu är det dags för ett stick i fingret. -En gång till!? utbrister B.