Summering av första helgen på ketokost: Det är lite som att komma hem från BB med en nyfödd...Matning var fjärde time, man är ovan, orolig och dödstrött. Vi har kilat ner till Vi ett antal gånger för att komplettera ingredienser. Hela lördagen stod P med M-V och lärde henne hur man ska mäta och laga maten. På eftermiddagen smet jag iväg med lille O och köpte lördagsgodis. Fy vad det är synd om den ungen nu. Bara att växa upp med en storebror som kräver så mycket uppmärksamhet är en konst. Men nu...vi är stressade att B ska få i sig maten, att han ska ha den i tid, att den ska lagas korrekt, att ketoner i urinet ska mätas, att kramper ska observeras och dokumenteras. Och mediciner och vitaminer...Det finns liksom väligt lite tålamod och ork kvar för lille O. Vi smet i alla fall i väg på lördags em. Köpte massor med godis och drog runt på Heron city. Vi åkte någon knäpp simulatormaskin som O tyckte va kul. Sen gick vi på en jungelrestaurang och åt entrecote och pommes frites. Det var trevligt att vara bara han och jag, även om jag upplevde miljön lite speedad.
Idag har P jobbat. Tack och lov så hade han förberett måltiderna så att jag bara behövde värma dem och väga upp grönsaker och frukt. Men jag kände mig nervös och det är väl inte klokt att man ska behöva göra det en söndag när man är hemma med sina två så här stora barn! De spelade dator och kollade på TV. Det betyder i ungefär tiominutersintervaller, då de behöver
hjälp med byte av skivor, hjälp med att läsa och skriva grejer osv. om vartannat. Jag tänkte att de borde röra på sig. Skulle man kunna åka till ett lekland...? Ja, men när? Före eller efter lunch? Och lille O? När ska han få mat då? Och vad? Tack P för att det var förberett också! M ringde och vi bestämde att ses där.
En kvart innan lunch fick B en kramp och somnade. Åt 20 min efter schemat. Sen var Lille O hungrig och jag lyckades få B att spela ngt på sitt rum. Han har en laptop på sin säng och så sitter han i "dubbelWstil" med benen. Då blir inte smällen så hård om han får en droppkramp där.
Lille O och jag smög i oss vår måltid och tryckte hastigt i oss en bit salami korv som P hade haft med sig från Spanien. Sen var klockan plötsligt halv två. Vi beslöt att bara åka hem till M och M. S T skulle också komma dit för att va med och lära sig om dieten och se när B intog sitt 16.00-mål.
-Det finns glass! sa B och stegade fram till frysen. Han såg så kavat ut och jag blir så stolt när han gör såna där grejer som vanliga nio-åringar gör. Fryst Fun-light är lycka på en pinne!
Jag packade extrakläder (om B skulle krampa och kissa ner sig) och en kylväska med våg, thaikycklingryta, mandariner, slickepott och fun light saft. Och så bar det av med kassar, vagn och ungar i färdtjänsten.
Fy va mycket klockan är! 23:48 och imorgon är det vardag och jobb som gäller. B ska ta prover på ALB kl 07:45.
En grej till bara; hos M spårade B ur när han skulle äta och själva huvudsyftet var egentligen att S T skulle få se att det hela inte är en så "stor" grej, eftersom hon ska ha hand om honom på fredag em. Efter en stund, ca 20 min, lugnade han ned sig i alla fall och vi kollade på en kul 80-talsfilm Jim och piraten Blom, eller nåt sånt hette den.
Härligt med målmedvetna föräldrar och hoppfulla tankar!! Vår dotter prövade ketogen diet i 2 månader och detta som du beskriver, att övriga familjens matsituation blir rejält påverkad och "lite annorlunda", vare sig man vill eller inte. En annan svårighet var att lyckas få i henne precis allt i portionen och flera gånger tog vi det säkra före det osäkra och mixade alla ingridienserna. På så vis, fick vi det förklrat för oss, fick hon i sig rätt sammansättning i varje tugga och risken med missade, överblivna matrester på tallriken blev inte lika påtaglig. Hon kunde äta så mycket hon ville/orkade och vi visste ändå att hon behöll sin ketos. Jag önskar er all lycka och framgång och hoppas att ni hittar ett sätt att klara av det. Man vill ju, på något vis alltid göra ALLT för sitt barn och skulle de kunna få en bättre kramp-situation med hjälp av kontrollerad kost, så vore det ju underbart. Lycka till och kämpa på.....
SvaraRaderaHäls. Fam.Hallberg-Juhlin