Tårar, skuld och trötthet

Dag 3
När man åker skidor är den tredje dagen värst olycksstatistiskt sett. Och en gång provade jag att fasta på någon slags soppa. Tredje dagen bröt jag ihop och grät hejdlöst. Det blev bra när jag fick bita i bröd. I dag har B ätit ketokost i tre dagar. Kramperna har tilltagit. Ungefär varje timme ramlar han, däremellan smårycker han som en "heronist på Plattan".

På förmiddagen var vi på lekterapin igen och spelade dator. Fantastiskt ställe, det där. Plötsligt ringer U ända från Thailand och jag börjar lipa. Gud vad jag saknar dem, fast samtidigt är det så coolt att de är där.
Sen ringer E från Hab och jag får lufta tankarna ordentligt. Jag ser mig som en förälder som ligger över medel i ämnet kommunikation...Jag har stort behov att känna att jag blir korrekt uppfattad och förstådd. Därför försöker jag förklara mig till höger och vänster. Jag anstränger mig att vara tydlig, förberedd och ödmjuk. Men det här är en situation som tidvis känns så galen att jag skulle kunna börja spotta och svära plötsligt. Det poppar upp ett behov att skylla på någon...Jag kan tänka mig att många föräldrar känner det behovet ofta. Försöker påminna mig om att alla gör vad de kan efter sina egna förutsättningar och erfarenheter. Därtill kommer bestämmelser och regler som inte är helt enkla. Tex får man när man ligger inlagd på sjukhuset inte vistas i avdelningens dagrum där leksaker och böcker finns. Men patienter och anhöriga som kommer bara på dagen kan äta och vara där. Dessa människor ska vi alltså undvika. Däremot går det bra att gå till lekterapin och cafét i entréhallen. Där är det ju inte någon smittofri zon direkt... Kanske klarnar dessa regler så småningom...Eller så åker man på nån vidrig bacill och kaskadkräks. Då lovar jag att inte ifrågasätta mer.

Lille O skulle åka skridskor i går. Vi köpte fyra olika par och provade hemma med badrumsmattan som skydd på parkettgolvet.
-Du är världens dummaste mamma! Jag kommer att vara den enda som inte har tränat, säger han.

Hmm...kan hända...Ja, men hur tusan ska man orka? Och när ska man hinna? Och ha lust?
-Han kan ju simma, sa P sen. Det lyfte bort lite skuld från mina axlar.
I morse kom vi lite sent till skolan, men det kändes bra att ha fixat skridskoväskan i alla fall. Jag berättade lite om läget för en fröken, så de vet i fall lille O börjar beté sig...

Kl 13 var det infodags för personal från kortids, skolan och vår avlösare. Åter igen började jag undra om det där läckaget av något sömnmedel i ventilationen här på sjukhuset. Jag orkade knappt sitta upp ordentligt. Kan det ha ngt att göra med att ansvaret hänger i luften...?

"Föräldrarna förbereder allt." Det är bara att följa instruktionerna. Okej...Som att gå på lina - lätt som en plätt bara man håller tungan rätt i munnen.
P fixade en kyckligrätt m grädde som lite variation till creme fraichedominansen.
Jag stack till centrum och handlade lite nya ingredienser. Turkisk yoghurt, frysta jordgubbar och cocosmjölk. Får se vad det kan bli av det ...? Hittade även minislickepottar att skrapa upp fettresterna med. 49 spänn styck, som hittat!